Rasstandard - IGOIT

Ursprungsland/hemland:
Irland

Användningsområde:
Tidigare jakthund, numera främst sällskapshund

FCI-klassifikation:
Grupp 3, sektion 1
_______________________________________________________________________________________________________ 

Bakgrund /ändamål:
Liksom många andra raser inom terriergruppen accepterades Glen of Imaal terrier inte riktigt av de jagande herrskapsfolken förrän på mitten av 1800-talet. Irish Glen of Imaal terrier är mer en gammal ras, som helt ignorerades under lång tid, än ett modernt avelsexperiment. Den är en mycket lokal variant inom det begränsade Glen of Imaal (glen=dal). Bönderna i området var ättlingar till soldater som under 1500-och 1600-talet fick land av brittiska kronan som ersättning för utförd militärtjänst. De fick använda all sina medfödda talanger för att överleva i det karga området. En hund som inte dagligen bidrog till försörjningen fanns det därför inte någon plats för. Livet för hundarna innebar bland annat många timmar i selen för att dra runt hjulen som roterade köttspetten över eldarna.(”turn spit dog”). De användes även till den dubiösa hundkampsporten, traditioner som nu är försvunna. Innan rasen blev känd på hundutställningar hade den under generationer av hårt arbete formats till den kraftiga och robusta hund vi idag känner som Glen of Imaal terrier. Likt de flesta andra terrierraser har den här lilla ihärdiga terriern använts för att jaga räv och grävling samt för att hålla nere råttbeståndet. Numera är rasen en blid och lugn familjehund. Irländska kennelklubben erkände rasen 1934 och en rasklubb bildades snart därefter.

Helhetsintryck:
Glen of Imaal terrier skall vara medelstor med medellång päls. Den skall ge intryck av stor styrka med maximal substans i förhållande till sin storlek.

Viktiga måttförhållanden:
Kroppen skall vara längre än den är hög, rasen skall vara lågställd.

Uppförande/karaktär:
Rasen skall vara rörlig, aktiv och tyst arbetande. Den visar intensiv jaktlust och stort mod när så behövs. I övrigt är den vänlig och foglig och utstrålar personlighet. Rasens lojala och tillgivna kynne gör den mycket lämplig som sällskapshund. Det sägs att rasen inte är lika hetlevrad som andra terrier, men den är alltid aktiv och arbetsvillig.

HUVUD:
Huvudet skall ha god bredd och vara tämligen långt.
Stop: Stopet skall vara markerat.
Nostryffel: Nostryffeln skall vara svart.
Nosparti: Nospartiet skall vara kraftfullt och avsmalna mot nostryffeln.
Käkar/Tänder: Käkarna skall vara kraftiga med sunda, regelbundna, stora och starka tänder. Saxbett.
Ögon: Ögonen skall vara medelstora, bruna, runda och ansatta väl åtskilda. Ljusa ögon är inte önskvärt.
Öron: Öronen skall vara små, burna som rosenöron eller halvt uppresta när hunden är alert. I vila viks öronen bakåt. Helt uppstående eller helt n edhängande öron är inte önskvärt.

HALS:
Halsen skall vara medellång och mycket muskulös.

KROPP:
Kroppen skall vara d jup och lång, längre än hög.
Överlinje: Överlinjen skall vara plan.
Ländparti: Ländpartiet skall vara kraftfullt.
Bröstkorg: Bröstkorgen skall vara kraftig och bred med väl välvda revben.
Svans: Svansen skall vara väl a nsatt, kraftig vid roten och bäras glatt. I hemlandet kuperas svansen till halva längden. Naturligt lång svans är tillåten i länder med kuperingsförbud. Svanskupering är förbjuden i Sverige.

EXTREMITETER:
FRAMSTÄLL:
Frambenen skall vara korta, böjda och ha kraftig benstomme.
Skulderblad: Skuldrorna skall vara breda, muskulösa och väl tillbakalagda.
Framtassar: Framtassarna skall vara kompakta och starka med rundade trampdynor. De skall vara svagt utåtvridna från handloven.
BAKSTÄLL:
Bakstället skall vara starkt och muskulöst.
Lår: Låren skall vara väl musklade.
Knäled: Knälederna skall vara väl vinklade.
Has: Hasorna skall varken vara inåt - eller utåtvridna.
Baktassar: Tassarna skall vara kompakta och starka med rundade trampdynor.

RÖRELSER:
Rörelserna skall vara fria utan höga frambensrörelser (hackney). De skall utan ansträngning täcka mycket mark och ha bra påskjut från bakbenen.

PÄLS:
Pälsstruktur: Pälsen skall vara medellång med sträv struktur och mjuk underull. Den får putsas för att ge hunden ett vårdat utseende.
Färg: Blå brindle - färgen får inte tona åt svart. Vetefärg – från ljust vete till en gyllene rödaktig nyans. Valpar föds vanligen blå, vetefärgade eller rödaktiga. Valpar med ljusare färg har vanligen en bläckblå mask och det kan också förekomma strimmor av blått nedför ryggen, på svansen och öronen. De mörka markeringarna ljusnar med åldern.

STORLEK/VIKT:
Mankhöjd: Hanhundar max 35,5 cm, tikar förhållandevis mindre.
Vikt: Hanhundar ca 16 kg, tikar förhållandevis mindre.

FEL:
Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till graden av avvikelse.
- tungt hängande öron
- underbett; överbett
- för kort kropp
- raka framben

Diskvalificerande fel:
- svart med tan-teckning
- smalt nosparti

Nota bene:
Hund får ej prisbelönas om den är aggressiv eller har anatomiska defekter som menligt kan påverka dess hälsa och sundhet.

Testiklar:
Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen.

< Tillbaka/Back